Digitalt språng bakåt

Jag tog studenten den 1.6. som en del av den första årskullen som gick i en genuint avgiftsfri gymnasieskola. Dessutom tror jag att samma grupp är den första som nästan uteslutande använt elektroniska läromedel. Tiden framför skärmen har ökat explosionsartat under de senaste åren i form av material som ges till de som är skolpliktiga, vilket är oerhört oroande.

Digitaliseringen av läromedel (datorer är nästan alltid framme och tillgängliga) har möjliggjort att man inte behöver studera under lektionerna – jag kan spela patiens eller titta på videor. När läraren frågar något, svarar jag att jag inte vet. Detta svar är i sig sant eftersom jag inte har hört lärarens fråga på grund av hörlurarna i öronen.

Jag skulle önska att detta var en överdrift, men tyvärr har jag bevittnat många liknande situationer.

Gymnasiet borde vara allmänbildande och förbereda för högskolestudier. Med enbart studentbetyget i handen får dock få arbete inom sitt drömyrke.

Många studenter har för närvarande inte kvar den studierutin som skulle krävas för att påbörja högskolestudier. Nu måste studierutinerna ofta läras in först efter gymnasiet. Skillnaden märks särskilt i bristen på beräkningsrutiner inom naturvetenskaperna, när många saker utförs med miniräknare, vilket innebär att det är få "ekvationsmanipulationer och liknande" som fastnar i minnet.

I slutet av förra årtiondet försökte vi i ungdomsfullmäktige att lyfta fram oron över grundskoleelevernas iPads, men vi lyckades då inte åstadkomma någon förändring. Därför framför jag nu en önskan att agera annorlunda. Till exempel i Riihimäki har man gjort ett "digitalt språng" bakåt, det vill säga återgått till att delvis använda pappersböcker i grundskolan.

En sådan kursändring borde även övervägas i St. Karins, men på ett sådant sätt att studeranden skulle ha möjlighet att välja det mest lämpliga läromedlet för varje ämne.